Gunnar Örn: Grus i Ingves penningmaskineri

Skrivet av Gunnar Örn på DI - http://di.se/


Krönika: Grus i Ingves penningmaskineri




Ska Riksbanken starta sedelpressarna?

Den frågan oroar många svenskar, som är rädda för att det kan släppa loss en otyglad inflation.

Men en närmare analys av de senaste månadernas åtgärder tyder på att rädslan är obefogad.

Riksbanken gör faktiskt febrila försök att pumpa ut mer pengar i den svenska ekonomin – utan att det haft någon märkbar effekt på den totala penningmängdstillväxten i Sverige.

Orsaken är att Riksbanken bara har direkt kontroll över en mindre del av den totala penningmängden i samhället, den som brukar kallas den "monetära basen". Förutom sedlar och mynt består den också av bankernas överskottsreserver i Riksbanken.

Resten av penningmängden är i stort sett bara banktillgodohavanden hos hushåll och företag.

I det bredaste penningmängdsmåttet (M3) är fyra femtedelar inlåning på olika typer av bankkonton.

Pengar av papper och metall svarar för mindre än en tjugondel. Huvuddelen av penningmängden existerar bara i form av ettor och nollor i olika elektroniska system.

Det här ställer till en del problem för riksbankschefen Stefan Ingves och de andra i direktionen.

Sedan i höstas har de mer än fördubblat den monetära basen i Sverige.

"Med en bredare definition av monetär bas som även innefattar bankernas inlåning i Riksbanken och deras innehav av Riksbankscertifikat har den monetära basen ökat med drygt 240 procent", skriver direktionen i sin senaste penningpolitiska rapport.

Trots detta växer den totala penningmängden allt långsammare. I den senaste mätningen från i mars var ökningstakten bara 2,5 procent.

Enligt Riksbanken beror detta på att "transmissionsmekanismen" inte fungerar normalt. Liknelsen från maskinernas värld betyder ungefär att hjulen inte snurrar trots att Stefan Ingves trycker gasen i botten.

Normalt när den monetära basen ökar ska penningmängden öka ännu mer.

Det beror på att bankerna i regel bara håller en bråkdel av sin totala inlåning som kassareserv.

Så här går det till, med ett förenklat exempel: Anta att Riksbanken ökar den monetära basen med 100 "nytryckta" kronor genom att köpa tillgångar av en affärsbank. Banken har då en extra hundralapp i kassan.

Om banken behåller en tiondel som reserv kan den öka sin utlåning till hushåll och företag med 90 kronor.

När allmänheten i sin tur använder pengarna till att köpa varor och tjänster, återvänder de 90 kronorna så småningom till banksystemet. Som då behåller en tiondel i reserv och lånar ut 81 kronor, och så vidare.

Till slut kommer Riksbankens ökning av den monetära basen med 100 kronor att leda till att den totala penningmängden ökar med 1.000 kronor!

I ett banksystem som tillåter fraktionella reserver, alltså där bankerna bara behöver ha en bråkdel av den totala inlåningen i kassan, kommer penningmängden att växa ungefär på samma sätt som i det förenklade exemplet ovan. Mekanismen kallas "kreditmultiplikatorn" och fungerar också på samma sätt.

I många länder är affärsbankerna tvungna att hålla en viss andel av sin inlåning i reserv på ett konto i centralbanken.

Om bankerna måste hålla reserver på mot - svarande 50 procent av inlåningen, kommer en ökning av den monetära basen att öka penningmängden med faktorn 1/0,5 = 2 vilket innebär att den fördubblas. Om reservkravet är 25 procent blir kreditmultiplikatorn 1/0,25 = 4. Med ett reservkrav på 10 procent som i exemplet ovan blir penningmängden tio gånger så stor, och så vidare.

Men detta förutsätter att bankerna är intresserade av att låna ut pengar till allmänheten. Sedan finanskrisen bröt ut i höstas har intresset svalnat, eller snarare frusit.

I USA har bankernas överskottsreserver hos centralbanken Federal Reserve svällt kraftigt.

Samma mönster syns i flera andra länder. Affärsbankerna håller långt större reserver i centralbanken än vad de är skyldiga enligt lag.

Sveriges Riksbank har numera slopat kravet på kassareserver helt, men sedan i höstas håller de svenska affärsbankerna ändå en stor andel "överskottsreserver" i Riksbanken: nästan 200 miljarder kronor. En del av detta är överskottslikviditet som bankerna deponerar i Riksbanken från dag till dag.

Resten är riksbankscertifikat.

Ökningen av den monetära basen har alltså blåst upp Riksbankens balansräkning, men tillgångsoch skuldsidorna har ökat i samma takt.

För att en ökning av den monetära basen ska leda till en ökning av penningmängden krävs det andra åtgärder. Åtgärder som Riksbanken inte har något mandat att vidta.

Vad som begränsar bankernas utlåning är inte brist på kassareserver, utan brist på aktiekapital.

Dagens internationella regler om kapitaltäckning säger att en bank måste ha en primär kapitalbas, bestående av kapital från ägarna, motsvarande minst 4 procent av den totala riskvägda utlåningen.

För att klara kapitaltäckningen kan det hända att en bank måste krympa sin balansräkning genom att strypa kreditgivningen. En sådan utveckling kan centralbankerna inte motverka vare sig med lägre räntor eller sänkta kassakrav.

Frågan om världens banker behöver "tvångs rekapitaliseras" med statliga medel finns därför fortfarande på agendan.