Öppet brev till Stefan Wallin

Jag skriver detta närmast för att testa min tes om att det är tidspill att skicka e-mail till sig riksdagsmän eller ministrar. Nämda specialmedborgare, har säkerligen enligt sin egen syn oftast bättre och viktigare förehavanden på sin agenda. Och anser de inte det själv, så anser deras diverse portvakter sannolikt det. Medarbetare och ministersekreterare rensar rutinmässigt bort reklampost och annan kritiskt ofogspost, som ur deras medarbetarperspektiv, är onödig eller som av någon annan orsak inte skall behöva störa en jäktad ministers arbetsro och sinnesfrid.
Men vi gör ett försök. Jag tar mig friheten att dua Dig trots att vi inte känner varann.

Läste nyss Din spalt i Bbl den 9.oktober 2007 med rubriken "4600 euro i minuten" . Spalt skriver jag, för trots att den publicerades bland andra insändare, så har den knappast genomgått samma sållningsapparat som övriga insändare, utan publiceras automatisk som ett ministerdekret. Men i och för sig är det bra att den publiceras bland insändarna, bland de andra åsikterna. För läser vi den noga, så åsikter handlar det ju om. Det är inte fråga om att Du skulle presentera odiskutabla otvivelaktiga fakta om statens ekonomiska historia och det rådande dagsläget.
Jag har rätt mycket att invända mot det Du skriver i Din spalt, men fäster mig i dethär första brevet enbart vid de fem första meningarna och några till mot slutet. Ifall jag mot förmodan skulle få ett svar eller ens en kommentar, kan vi gå vidare. Som sagt, dethär brevet är närmast ett test.

Du skriver om depressionen på 1990-talet och konstaterar :"staten klarade sina åligganden tack vare stora lån av utländska kreditgivare"....och litet längre fram: "Vad hade vi gjort om penningkranen skruvats fast där vi stod med en miljon arbetslösa, en kollapsad östhandel, en bankkris och stigande skattegrad ?"
Jag börjar med att fråga Dej om Du alls reflekterat över detdär med pengar ? Låt oss för säkerhets skulle repetera några grundbegrepp inom nationalekonomin.(Ifall Du vill veta var man finner stöd för mitt resonemang nedan se källorna längst nere på sidan)

1. Pengar är dels sedlar och mynt som centralbanken spridit ut. På den tiden, 1990, hade vi finska sedlar och mynt i mark och penni som Finlands Bank hade distribuerat ut via bankerna. Dessa konkreta pengar var lagliga betalningsmedel i vårt ekonomiska system. Dessa konkreta pengar kallas i monetära internationella finanstermer M0 (uttalas M noll). Dessas andel av den totala penningmängden i landet var mindre än 5% år 1990. Idag står M0 för mindre än 2%.

2. Vid sidan av dessa lagliga konkreta pengar har vi "parallella pengar" som har sitt ursprung i bankkrediter.Bankerna "lånar" ju som känt ut "pengar" genom att bevilja oss kredit mot skuld. Vi undertecknar skuldebrevet och får "kreditpengar" t.ex. 1000 euro, in på kontot. Pengarna vi lånat kanske finns som deposition i samma bank. Banken lånar därefter ut samma pengar på nytt mot nya skuldebrev varvid resultatet blir att en hel del olika människor anser sig ha 1000 euro på sitt konto fast det handlar om en och samma tusenlapp. Man talar eufemistiskt om pengarnas multiplikatoreffekt i banksystemet och om bankerna 10 procents kassareservkrav. Resultatet är dock att bankerna lånar ut flerfaldigt det kapital dom förfogar över som sina kunders depositoner. Då på 1990-talet var mer än 95% av alla "pengar" sådana bankkreditpengar.

Dessa bankkreditpengar kallas i fackspråk M1 eller M2 beroende av beräkningsgrunderna.

Mitt resonemang strävar att visa att bankkrisen och den efterföljande depressionen inte alls berodde på nån mystisk konjuktursvacka, som man vill låta påskina. Bankernas slapphänta nykreditgivning mot skuld tilläts och välsignades av politikerna - och detta skapade en enorm tillväxt av penningmängden M2, samtidigt som skulderna ökade i samma takt. Bankerna, som lånat ut mer än tiofaldigt det depositionskapital de förfogade över i s.k. reserver, klarade självfallet inte av situationen som uppstod då misstroendet ledde till att nästan alla deponenter köade och ville lyfta sina pengar.

Bankerna beslöt därpå att säga upp tiotalstusen lån med hänvisning till "det finstilta i lånevillkoren" eftersom man kunde hänvisa till att gäldernärernas lånesäkerheter (=bostadens nya lägre marknadsvärde) inte längre täckte deras skuldrest. Då tiotalstusen bostäder och andra fastigheter som köpts med bankkredit mot skuld, nu desperat behövde realiseras sjönk priserna drastiskt och allt fler råkade ut för en situation där man blev tvungen att försöka sälja trots att prisläget var det sämsta tänkbara. Och så har vi då vår Stora Bankkris.

Och staten får rycka in och stå för tiotals miljarder av affärsbankerna skulder. OBS att de enskilda medborgarnas skulder brydde sig staten föga om. Över 20.000 företag tilläts gå i konkurs, vanligt folk i skuldsanering - men bankerna skulle understödas med tiotals miljarder.

Bankstödet har mig veterligen varken krävts in eller återbetalats till staten trots att nyheterna vet att berätta att affärsbankerna visat rekordvinster under en längre tid.

Och enligt Din syn, Stefan Wallin, var det då nödvändigt att den finska staten lånade hundratals miljarder av just utländska kreditgivare. Statens skuldsättning ökade härav på några år från ca 50 mrd mark till dryga 450 mrd mk. Och allt detta bara för att klara av att hjälpa affärsbankerna genom att stå för deras skulder (till vem?) samt för att lappa på inkomstbortfallet i statsbudgeten. Notera att en stor del av de finländska bankernas skulder torde ha varit andra bankers nyskapade kreditpengar som också de trollat ihop ur tomma intet enligt rådande låga kassareservskrav.

Det intressantaste kommer här. Hur gick det i praktiken till, steg för steg, då den finska staten fick sina behövliga lån av dessa ytterst vänligt sinnande internationella kreditgivare.

Statskontoret tryckte upp en bunt statliga räntebärande skuldebrev, statsobligationer med 5 eller 10 års återbetalningstid och sålde dessa till dessa utländska kreditgivare mot nykredit. Dvs statskontorets kontosaldo ökade utan att några verkliga konkreta pengar skulle ha förflyttats dit.
I praktiken bytte statskontoret obligationerna mot krediten som skapades ur tomma intet av kreditgivare som t.ex Goldmann-Sachs eller Lehmann Brothers i London. Finska statens kontosaldon ökade och kreditgivarna sitter med dessa färska konvertibla statspapper som ger en del av kapitalet plus 5-6 % ränta per år.
Enligt Dej, Stefan Wallin, har vi då dessa kreditgivare att tacka för att vi klarade depressionen. Och enligt Dej hade vi tydligen inte några andra alternativ eftersom Du skriver "vad hade vi gjort om penningkranen skruvats fast...."

Jag vill upplysa Dej om att vi ingalunda har någon orsak att vara dessa kreditgivare särskilt tacksamma eftersom det för deras del handlade om synnerligen god business. De tog helt enkelt girigt emot våra statsobligationer, skapade med några klick på datorn dessa ca 400 mrd mk (68 mrd euro) ur tomma intet, transfererade beloppen till det finska statskontorets konton och inväntade de första amorteringarna inklusive ränta.
Bättre business finns knappast för en internationell kreditgivare. Risken är i praktiken noll eftersom statskontoret har alla skattebetalares framtida beskattningsbara inkomst som slutlig säkerhet. Men eftersom krediten skapades ur tomma intet, skulle t.ex. en Goldmann-Sachs egentligen inte gå miste om annat än en framtida önskad oproportionellt stor affärsvinst ifall vi av någon orsak inte någonsin skulle amortera "lånet" ,dvs krediten.

Ett sorgligt kapitel är även det att i samband med att amorteringarna till t.ex. Goldmann-Sachs görs, minskar visserligen statsskulden men samtidigt också penningmängden M2. En avkortad skuld till utlandet innebär en minskad penningmängd i Finland, vilket alltså betyder att summan av alla depositioner i lander sjunker. Mindre pengar i cirkulation betyder sämre förutsättningar för ekonomisk aktivitet och sänkt köpkraft i landet. Ju mera vi avkortar på statsskulden desto mindre pengar i cirkulation inom landet.
Din parallell till privatekonomi och fördelarna med att amortera en privatskuld då man plötsligt har lite överloppspengar, haltar därför illa.

Hur borde vi då ha agerat eftersom jag kritiserar det som gjordes ?
Statskontoret kunde helt enkelt ha sålt obligationerna till vår egen statliga Finlands Bank. Finlands Bank hade kunnat transformera obligationerna till precis likadan kontokredit som t.ex. Goldmann-Sachs. Finlands Bank hade då blivit den som bestämt räntenivån, amorteringstiden samt blivit den som emottagit räntebetalningarna. Finlands Bank, som statlig instans, hade efter att ha dragit av sina administrationskostnader kunnat flytta räntebetalningarna som en debetpost till statsbudgeten.

Som det nu konstigt nog ordnades så har vår ekonomi mjölkats på tiotals miljarder sedan depressionsåren 1990-1993.

Vår ekonomi har åderlåtits på miljarder och åter miljarder och dessa parasiter utomlands förfogar över ca 85% av statsskulden enligt uppgifterna på statskontorets hemsidor.

Betänk, Stefan Wallin, hur annorlunda läget hade varit om vi lånat de behövliga medlen i vår egen Finlands Bank. (då, innan vår anslutning till EU, när det ännu borde ha varit möjligt)

Slutligen vill jag ifrågasätta hela förfaringssättet med att självständiga suveräna stater, som Finland, överhuvudtaget tvingas låna pengar. Tycker inte Du som jag att en suverän fri stat
själv borde kunna ombesörja att staten har de behövliga betalningsmedlen, som staten och dess medborgare behöver för att underlätta handel och kommers ?

Var står det skrivet att staten och dess medborgare är tvungna att låna pengarna som cirkulerar på landets konton ? Var står det skrivet Stefan Wallin ?

Pengarna som cirkulerar i vår ekonomi består idag 2007 till 98% av bankkreditpengar som kommit till genom skuldsättning ! Knappt 2% är lagliga betalningmedel, dvs sedlar och mynt !

Summan av alla dessa pengar är långt mindre än summan av alla skulder i landet ! Adderar man skulderna till utlandet blir situationen långt värre. Vore jag revisor skulle jag för länge sedan rekommenderat att vi deklarerar företaget Finland i konkurs. Men konkursförfarande lär inte vara möjligt stater utan man bara ökar låntagningen och betalar bort tidigare lån och räntor med nya större lån in absurdum. Precis som modellandet USA gjort i långa tider.

Poängen med Din spalt "4600 euro i minuten" torde ha varit att dels påpeka hur tacksamma vi bör vara till de utländska kreditgivarna, dels vill du försvara statsrådets beslut gå in för att amortera 2 miljarder euro, varvid 100 miljoner i inbesparade framtida ränteutbetalningar enlig Dig sedermera frigörs för framtida satsningar på välfärden.

Jag tror Du ärligt och uppriktigt tror att regeringen agerar klokt men att Du kanske nu kan se det smått absurda i Dina poänger.

Hade Finland gjort som en självständig stat borde ha haft möjlighet att agera, då 1990-1993 så hade vi i detta skede ingen statsskuld alls idag. Kunde du, Stefan Wallin som jämförelse kunna räkna ut hur många euro det hade betytt per minut ? Vilka välfärdssatsningar hade varit möjliga i det läget ?

mvh

Lars Österman

Källor: 1)

http://www.ises.abo.fi/kurser/nat/Negr/Lagerstrom/Fore3.pdf

http://www.ises.abo.fi/kurser/nat/Negr/Lagerstrom/Fore4.pdf

http://files.meetup.com/409131/Pengar1.pdf

http://files.meetup.com/409131/Pengar2.pdf

http://files.meetup.com/409131/Pengar3.pdf

http://files.meetup.com/409131/Pengar4.pdf