[intressant artikel ! ]
Skriven av Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Det står inskrivet i vår Regeringsform (grundlag) att det allmänna, alltså socialtjänst och diverse andra myndigheter, ”skall åläggas att trygga rätten till bostad, arbete, och utbildning”.
I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter i artikel 25 står det att den enskilde har rätt till
en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett ”drägligt boende”. Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå. Också här ingår rätten till boende.
I Europakonventionen, som sedan mitten av 90-talet gäller som lag i Sverige står det i ett
juridiskt bindande tilläggsprotokoll: ”Var och en som lagligen befinner sig inom en stats territorium har rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort”. Och de mänskliga rättigheter vi skrivit under på gäller alla våra medborgare. Då även våra hemlösa!
Så vad vår personliga uppfattning är om dessa människor har i sak ingenting med denna fråga att göra. Trots alla dessa välformulerade och fina ord finns en massa människor som är tvingade att gå runt dag efter dag, natt efter natt, månad efter månad utan ett tryggt hem att bygga upp ett värdigt liv i. Detta är inget annat än en systematisk och utdragen tortyr vi utsätter våra medborgare för. Men det finns ju hjälp att söka tänker säkert en del, vilket är sant ur ett
perspektiv, men för vem är den hjälpen egentligen menad?
Läs resten här: http://politiken.biz/vad_ar_rattighet.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hur kan det komma sig att Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver? Dessa organisationer uppehåller sig uteslutande vid de olika diagnoser och symtom som individen uppvisar. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma. En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov? Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till? Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: "Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja" På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens. Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov? Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa. Så som det ser ut i dag utgör den hemlöse en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår. Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet, dessa sammanslutningar avlönar tillsammans ca 30 000 människor, sen plus alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa. Så i praktiken blir hjälpen avsedd för våra hemlösa istället en hjälp att sysselsätta redan etablerade människor.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar